”Du kan ingenting ta med dig dit du går”.

Det var en projektil ämnad för mig. Scenen är den att vi har en konferens för min del av klanen Sommestad,dvs  tre pojkar med familjer. Jag hade beslutat att tala. Innan landgången för deras vidare resa drogs in.  Jag hade dukat upp i sammanträdesrummet med diabilder, kalendrar,  julkort, skolbetyg, etc.

”Det funkar nog nästan aldrig. Ingen har tid. Dagen efter begravningen åker det antagligen ner i pappersinsamlingen.”

Skarptunga missar sällan en möjlighet till logisk eller filosofisk attack.

Jaha minsann!

Tack för tipset.. Jag visste om deras motvilja. För ett par år sedan tog jag initiativ till en kusinträff på Halmstad slott hos min syster Lena, en krets på tio kusiner. Även kusiners barn och familjer inbjöds. Ingen av mina tre söner var intresserad. Jag kunde till och med ana en viss ilska. Kanske de har snöat in på alla skilsmässor tänkte jag då.

Inte ens gamla egna skolbetyg ville de ta hand om. Nu kunde det bli svårt att manövrera.

”En del här verkar ju vara kompletta manuskript. Du kanske borde digitalisera texterna?”

Broder Skarptunga backar lite från sin drastiska attityd.

”Redan gjort i början av nittiotalet” kunde jag svara. Kändes som överskruv nu. Det där var en tid då jag satt i dator-krypinet bakom en pelare i Orminge, medan mina två yngsta hade sin brådaste tid som tonåringar.

Jag förklarar min strategi att spara ungefär tio procent av trivia, som kvitton, räkningar, deklarationer. Jag har införskaffat en värsting till dia-skanner som har väntat på mig i två år.

Barnen frågar om var och när för diverse och jag klarar inte av att svara. Jag måste utbe mig l om att få återkomma.

Jag blev ganska nöjd med mötet. Jag ska ta mig an det skrivet och tänk och inte lämna några flyttkartonger.

Varsågod – en första pusselbit.

Där jobbade jag. När jag var konsult var det många platser per arbetsgivare.