Året är 1952. Fotografen var mannen i basker med låda på stativ och svart skynke som han kröp in under. Efter 10 minuter låg vykortet klart i en hink på gatan. Imponerande för den som vet vad klassiskt mörkrumsarbete kräver.

1952. Två av plåtslagarmästare Gunnar Perssons söner har sammanstrålat i Uppsala, vid Svandammen. Huset bakom kallades nog Vattenverket och där bakom finns Islandsfallet. Islandsbron var sista bron över Fyrisån, nedom är hamnen och lugnvatten.

 

Min far och farbror hade sin uppväxt i Tranås. I familjen fanns fem barn. Alla blev folkskollärare och alla valde också en lärare till livspartner. Formuleringen partner tar jag till för att inkludera min faster Signe.  Hon var en gudabenådad kunskapslärarinna som  delade sommarstuga och mycket annat med en ”tant Ninni”.

Min far togs först till plåtverkstaden, men det blev inte långvarigt. Hans  sociala kompetens med ursprunglig inriktning på småstad och landsbygd fanns dock alltid tillhands. Och hans vördnad inför galvaniserad plåt varade livet ut.

Folkhögskolorna gav folkskole-utbildade lantisar insteget till lärarseminarium. Eller det blev realexamen. Antagligen visar skärmmössorna på bilden läget. Sverige var ett land med sving.

Mina föräldrars umgänge dominerades av kamrater från varderas  lärarseminarium.  (Motsvarar lärarhögskola). Tillsammans gjorde ett antal av dessa folkskollärare under åren en strategisk förflyttning  från Småland upp till Östra Svealand. Den sociala aktionsradien (med bil) var c:a 25 mil. Vi två barn vande oss vid långa söndagsmiddagsresor till exempelvis Söderfors, Västland eller Ramnäs. Jag som var störst fick sova på golvet där bak i bilen. Det var plant och bekvämt. Citroën var ju framhjulsdriven och utan kardan  tack vare franska ingenjörers exempellösa ambitioner.

Min far, Alvar, näst yngst och gift med duktiga lärarinnan Evy, hade till slut avancerat uppåt till en nybyggd låg gulputsad villa i bästa läge mellan kyrka, prästgård och skola, i Börje socken, mindre än en mil från det akademiska Uppsala.  Det akademiska Uppsala som han sedermera skulle smyga sig in i. Dock utan att någonsin smälta in.

Varför en modern villa som lärarbostad? 1952 såg nog kommunalgubbarna i socknen  sitt slut komma i och med den stora kommunreformen. Knappt 3000 socken-kommuner skulle sammanslås till knappt 300 kommuner.  Börje, som låg intill Uppsala skulle fösas samman med socknar längre från stan och styras av det lite större Bälinge som låg långt bort i nordost. De tog nog gärna medans tid var beslut om att bygga  en fin lärarbostad.  Så kunde man med dess hjälp locka över det  duktiga lärarparet från grannsocknen.

Äldste brodern Bengt tog sig upp i en lite annorlunda klassklättringsbana. Rektor med stort R i Flen och boende i en magnifik tjänstevilla.  Första-namn på en av tre högerpartilistor vid val till första kammaren var kanske en högsta punkt i banan. Rektor Bengt frekventerande Båstadstennisen varje år. Alla de (4×2 st) andra lärarsyskonen köpte var sitt sommarhus i samma sommarstugeby nära Tranås. Semestern för lärare var ju två månader. De yngre syskonen odlade ett speciellt slag av lägre-medelklass-betonat förakt för rektorsbrodern. Så mycket sällsynt tog han vägen över syskonens sommarby vid Tranås på väg till Bästad.

Ingen hedrade Pappa Plåtslagarmästaren nämnvärt. Jag har en aning om att han var en intressant själ, en 1800-tals liberal?  Hans vegetarianism och homeopati och gula femkilos honungsburkar togs som bevis för hans förvillelse och åtlöje. Men det var ju snarare en etthundra års framsynthet.

I största allmänhet har jag erfarit att släktingar och andra som mina föräldrar ogillade, var personer som jag med tiden uppfattade som intressanta, kapabla och ansvarstagande.

På bilden ses Bengts pojkar i bakre raden. Harald blev läkare, Lars musicerande lärare och Mats framgångsrik advokat specialiserad i läkemedelsskador och idrottsstjärnor.

Alvars spelhand var jag, som kan karaktäriseras som en lovande mönsterstudent som provade på allt möjligt och till slut fastnade för att delta på ett hörn i Internets världsomvälvande utveckling. Först i sextioårsåldern slog det honom en dag att hans föräldrar kunde ha närt en dröm att han skulle bli en professor.

Andre sonen, en solstråle, modernt progressivt religiös, dog oväntat i cancer utan förvarning vid dryga tjugo. Ett flicktvillingpar följde sent omsider. Minstingen fattade äntligen galoppen och blev professor, minister och landshövding. Systern drabbades av samma trygghetsföraktande egensinne som sin äldste bror och valde konstnärstillvaron.

Och Flen??

Nej det är inte Flen, det är Flen-Katrineholm. Castor och Pollux. Det var järnvägen som hade givit liv, men som  samtidigt aldrig kunde ge en triumfatorisk final. Alla dessa medelstora-men-små orter, som fick heta stad någon gång före 1949, men som aldrig kommer i mål!

Jag minns Flen ensdast i form av korta stopp på vägen till sommarlandet vid den imposanta rektorsbostaden i en parksluttning mitt i stan. Kusinernas parkgångar med ärtsingel, som kunde makas åt sidan så att DinkyToysbilarna kunde rulla på en underbar lättfuktad grusvägsyta.

Märkte jag  kanske föräldrarnas vånda: Skulle man stanna för kaffe när man ändå passerade. Oanmäld eller ringa först?

Flen-broderns bullrande skratt och självsäkra sätt att föra överarmarna var en annan värld. Förstod kanske farbror Bengt att den svenska skolan var på en resa som efter efter ett halvt århundrade skulle gå i bergväggen? Den exklusiva lärdomsskolan skulle först expandera som en nova och sen brinna ut i takt med att lektorerna dog ut och lärarlönerna seglade ner till gatsoparnivå?

Jaha, Mycket har man väl gnölat över, men när jag betänker vilken resa de faktiskt gjorde måste jag utbrista ”Det var som fan..det hade varit värt ett hyllningstal”. Uttalat med en behållen distans. Hmh – men de skulle kanske inte förstått?.

Svinhugg går igen. Förstå är en omöjlighet.

På vykortet från Uppsala skriver Alvar till min farfar

 

1)  Se här dina fina barnbarn

2)  Stort tack för pengarna!  Nu har jag vad jag behöver! (Till en bil gissar  jag.)