”Koroni is one of the prettiest towns of the Peloponese. It is reminiscent of some of the islands, with its whitewashed houses set round a small port rising up to a low hill behind, on which perches the castle. It has that sleepy air of everyone waiting for the daily ferry to arrive, when they will all suddenly burst into frenetic action. Except in Koroni, the ferry never comes.”

Andrew Bostock har skrivit en utmärkt reseguide för Peloponesos. Kanske han alluderar på Lawrence Durrels orient- och medelhavsromantiska Alexandriakvartetten, i vilken författaren går ned till postbåten varje måndag får att se om det kommit något brev från Alexandria.

Attityder till utomsocknes verklighet varierar över många skalor. Den infyttade svensken berättar sin sanna skröna om de grekiska hantverkarna som alltid kommer en annan vecka och som inte håller med om fördelen med husritningar. Sture Linner å andra sidan berättade i ett sommarpratarprogram om sin vurm för antiken som bland annat tog sig uttryck i att han mitt under brinnande världskrig tillsammans med en kamrat smög upp på ett nazi-bevakat Akropolis i Aten för att göra en akademisk lagerkransning på rätta stället.

Bilden visar min tillfälliga utsikt i Koroni. Ännu i väntan på turistsäsong. Kyrkklockan slår varje halvtimme, som i sympati med min PD-medicinering. Småfågelkvitter och blomsterängsprakt. Bara på marginalen lite ångest för att det grekiska mobilnätskortet snart är tömt i social-medias brunnar. Posten i Grekland lär vara bra, men det mentala avståndet dit är svåröverstigligt.

Tillfälliga utsikter är av större vikt än permanenta.

Jag har en bekant som kunde vara en av kvinnorna i Alexandriakvartetten. Som sökte Medelhavets läkande mystik. Hon fick mina fyra Durrelböcker sist vi sågs.

Ska läsa Sigrid Kahles memoarer. Där finns en koppling till framstående tyska och svenska orientalister. Forskningsinsatser som inte passar in i tesen i Edward Saides kioskvältare om vårt beklagansvärda förakt för Orienten.